Svenska Dagbladet, 14 juni 2006

Dean Reed - stjärnan som klev ut i kylan

Dean Reeds bortgång den 13 juni 1986 är ett brutalt och sönderspekulerat dödsfall. Denne amerikanske sångare och skådespelare bröt med väst, bosatte sig i DDR och försvarade kommunismen in i det sista.

Inte nog med att den internationella filmdatabasen www.imdb.com är föredömligt fullständig, den till på köpet blickar djupt i kristallkulan och förtecknar kommande produktioner under mer eller mindre långt framskridet arbete. Den idoge Tom Hanks är fullbokad till och med 2008, som skådespelare, regissör och producent. I listan saknas dock ett projekt som han har drivit ända sedan 2001 och som två år senare förde honom till Berlin och en utdragen arbetslunch med Egon Krenz, kortlivad DDR-ledare vid tiden för murens fall och 2003 fortfarande frigångare från fängelset i Plötzensee. Annars skulle det ha suttit bra, nu, med en kamerablixtrande galapremiär på Potsdamer Platz. Det har gått exakt 20 år sedan Dean Reed drunknade i Zeuthener See strax sydost om dåvarande Östberlin, men Hanks har uppenbarligen ännu inte lyckats få ett hållbart grepp om materialet. Till minnesdagen kommer i stället den 15 är gamla Comrade Rockstar av den amerikanska deckarförfattarinnan Reggie Nadelson i en påpasslig nyutgåva (Walker & Company). Bokens många atmosfärrikt skildrade intervjuer i USA, Moskva och Berlin bringar dessvärre föga klarhet kring mannen, mysteriet och den värld som han valde att verka i. Mer djupgående och försedd med såväl filmo- som diskografi är däremot Der rote Elvis (Den röde Elvis) av den tyske statsvetaren Stefan Ernsting (Gustav Kiepenheuer Verlag).

Dean Reed föddes den 22 september 1938 i Wheat Ridge, Colorado (i dag en förstad till Denver). Redan barndomen torde ha varit rejält spänningsfylld. Dean var mellanpojken i en lärarfamilj, som drygade ut kassan med hjälp av den lilla kycklingfarm som sköttes av hustrun och sönerna. Föräldrarna kom omsider att glida djupt isär rent politiskt: fadern gick 1961 med i det nybildade, ärkekonservativa, John Birch Society ("Hellre död än röd"), medan modern blev feminist och vänsterorienterad. 1948 sattes tioåringen i en militär kadettskola; efter ett plågsamt år var han tillbaka hemma - ridkunnig och besatt av idrottsprestationer, men också gullig och hjälpsam. Modern uppmuntrade hans teaterintressen, fadern gav honom en gitarr och han började tjäna egna pengar. 1954 skrev han sin första sång om olycklig kärlek och började uppträda på lokala klubbar i Denver med omnejd. Sommaren 1956 var han anställd på en Dude Ranch (fritidsanläggningar dit stadsbor kan komma och leka cowboys) och vann en uppmärksammad vadslagning då han gående tillryggalade 178 kilometer tre minuter snabbare än en man på mulåsna. Till hösten skrev han in sig vid Boulder-universitetet, fadern betvivlade att han skulle kunna försörja sig som underhållare. Han satsade på det udda ämnet meteorologi; målet var en bana som väderpratare i tv, där han givetvis även skulle få glädje av sitt trevliga sätt och snarfagra yttre.

Efter två halvhjärtade läsår bryter han med det välordnade och utstakade. Han sätter sig i sin svarta Chevrolet Cabriolet och styr mot Kalifornien. På ditvägen plockar han upp en bisarr liftare, som förespeglar honom ett skivkontrakt med Capitol Records. Drömmen besannas och den tredje singeln, "Our Summer Romance", blir en smärre hit hösten 1959. I hela sitt liv kommer Reed att bära omkring på ett gulnat klipp, en topplista där hans sång ligger på andra plats efter The Isley Brothers "Shout". (Vad han då förtiger är att det ingalunda är saxat ur det rikstäckande branschorganet Billboard, utan enbart en oktoberveckostatistik över de mest spelade låtarna hos en lokalradiosändare i Denver!) Efter Elvis Presleys genombrott är steget kort från rockmusik till film. Dean Reed kallas till Warner Brothers School of Stars, där han knyter livslånga kontakter med Phil Everly och Jane Fonda. Huvudlärare blir den karismatiske pacifisten och vänsterliberalen Paton Price, som hyllar naturalistisk Method Acting och är nära lierad med "The Hollywood Ten" från de kommunistjagande McCarthy-förhören. Price praktiserar en ytterst okonventionell pedagogik: den något träige cowboyen från Colorado måste komma över sin blyghet och skickas till en bordell, under en av lektionerna får han klä av sig naken tillsammans med kurskamraten Jean Seeberg. Här slutar den egentliga USA-karriären. Någon Hollywoodfilm spelade Dean Reed aldrig med i och efter ytterligare fyra, ljumt mottagna, singelskivor bröt Capitol kontraktet i förtid. Att han en gång var en stor stjärna och dubbeltalang som frivilligt övergav pengar och glamour kom att bli en flitigt upprepad propagandalögn i östblocket.

Ytterligare ett oidentifierat och omsorgsfullt bevarat, spanskspråkigt, klipp från december 1961 placerar Dean Reed högst - närmast följd av Elvis och Paul Anka - på en lista över ungdomens musikfavoriter. Det året genomförde han en lång turné kors och tvärs genom subkontinenten. "Sommarromansen" visade sig vara en mega-hit i Chile. Vid ankomsten till Santiago fördes den häpne sångaren med poliseskort till ett lyxhotell mitt emot presidentpalatset, där horder av unga fans stod och väntade. Enligt en östtysk hagiografi från 1984 slogs han snart av den skriande fattigdomen och fick sig en tankeställare när han av och till kunde uppsnappa ett dissonant "Yankee go home". Så lyder snabbskissen av hans politiska uppvaknande. Vistelsen i Latinamerika kom att vara i fem år. Han for på en strapatsrik äventyrsresa genom Amazonas, 1962 träffade han den sovjetiska landslagsmålvakten Lev Jasjin i samband med fotbolls-VM i Chile och uttalade sig offentligt mot USA:s kärnvapenprov, 1964 var han i Mexiko och filmdebuterade samtidigt som han vann en rodeotävling, året därpå ledde han en egen tv-show i Argentina där han bland andra intervjuade den första kvinnliga kosmonauten, Valetina Teresjkova. De ryska kontakterna vidareutvecklades efter världsfredskongressen i Helsingfors, som präglades av de skärpta motsättningarna mellan Sovjetunionen och Kina. Dean Reed lyckades gjuta olja på vågorna genom att spontant äntra podiet och få så gott som hela församlingen att stämma in i "We shall overcome". Samtidigt blev han vän med Pablo Neruda. 1966 förorsakade han för första gången trafikstockningar i Moskva, och väl tillbaka i Argentina blev han utvisad av den nytillträdda militärregeringen. I Franco-Spanien hade han av förklarliga skäl ingen framtid, i stället for han vidare till Italien - som kom att föKrbli hans "utfallsbas" fram till 1972, då han slutligen flyttade till DDR.

1966 tecknade han ett treårskontrakt med filmstaden Cinnecittà. Som tvättäkta amerikan var han, i likhet med Clint Eastwood (en annan aktör som just då stod och stampade i karriären), som klippt och skuren för en ny subgenre: spagettivästern. Hollywood hade slutat med cowboyfilmer, och Rom-varianten var både brutalare och indirekt samhällskritisk (åtskilliga av upphovsmännen sympatiserade med landets stora kommunistparti). Reeds elva italienska filmer är saligen bortglömda i dag. I "La Morte Bussa Due Volte" (1968) spelar han mot Anita Ekberg, och i rollistan till "Il Cieco" (1970) återfinns även Ringo Starr och Agneta Eckemyr. De snabbproducerade filmerna utgjorde en trygg inkomstkälla (västvaluta), dessemellan for "den gode amerikanen" på sångturnéer genom Sovjetunionen jämte vasallstater eller ägnade sig åt egna politiska protestaktiviteter. 1970 var han tillbaka i Chile och stödde Unidad Populars valkampanj, sida vid sida med sångarbrodern Victor Jara, som han åtta år senare skulle hylla (manus, regi och titelroll) med den östtyska tv-långfilmen "El Cantor" - inspelad främst i Bulgarien. I september lyckades han tränga igenom polisspärrarna fram till amerikanska ambassadens trappa i Santiago och symboliskt tvätta Stjärnbanéret, och vid Salvador Allendes installation som president var han hedersgäst. Ett illegalt återbesök i Argentina slutade med 21 dagars fängelse, sympatimanifestationer och en triumfartad entré på filmfestivalen i Moskva där han premiärvisade sin dokumentärfilm om det nya, vänsterstyrda Chile.

I och med att Dean Reed bosätter sig i DDR hamnar han i en dubbelroll. Han hyllas av den kommunistiska statsmakten, står i direktförbindelse med många östblocksledare. Han behåller sitt amerikanska pass och besitter fullständig rörelsefrihet. Han rör sig genom hela Berlin, hejar glatt på gränsvakterna vid Checkpoint Charlie, stegar iväg till en närbelägen telefonkiosk i väst och ringer upp sin dotter i USA och inhandlar gitarrsträngar i en butik i Kreuzberg, innan han punktligt vänder tillbaka till den värld som han i ett överilat öppet brev till "konstnärskollegan" Aleksandr Solzjenitsyn förklarar som den bättre. Han är allt annat än rebellisk visavi orättvisor och förtryck i de så kallade folkdemokratierna. I och med att Sovjetunionen taktiskt stöder olika befrielserörelser utanför den egna maktsfären kommer han som medlem av Världsfredsrådet å andra sidan i kontakt med åtskilliga av 70- och 80-talens ledande internationella vänsterikoner: Angela Davis, Yasir Arafat, Daniel Ortega, Ernesto Cardenal med flera. 1977 besöker han Fatah-gerillan och spelar gitarr vid lägerelden i södra Libanon. 1984 återfinns han hos sandinisterna i Nicaragua.

Vid det laget är hans tid på väg att rinna ut. Repertoaren består numera av urvattnad rock'n'roll (både Beatles- och Elvisnummer) ackompanjerad av stråkorkestrar, uppblandat med "My Way", ryska folkvisor och kampsånger på spanska och tyska. Han är inte längre trovärdig som ungdomsidol, perestrojkan släpper in mer oborstade västimpulser, punkbanden repar i östberlinska källare. Dean Reed ser sig som en sann patriot, en representant för det andra Amerika, frihetstraditionen, the Great Wide Open - och han börjar längta hem. Våren 1986 intervjuas han i det populära tv-programmet "60 Minutes", grillas hårt, talar engelska med lätt tysk brytning och begår den sanslösa, verklighetsfrämmande, blundern att försvara Berlinmuren.

Reed satsar allt på ett kort, far som en skottspole inför förberedelserna till ett påkostat och i görligaste mån autenticitetstroget filmprojekt om det moderna indianupproret vid Wounded Knee på våren 1973. En erövrad USA-stridsvagn hämtas från Vietnam, någorlunda trovärdiga indianstatister lejs in från Uzbekistan och Nordkorea. Inspelningen ska förläggas till Krim, den 10 juni 1986 är äntligen finansieringen i hamn. Samtidigt knakar det tredje äktenskapet (med skådespelerskan Renate Blume, som är ämnad för den kvinnliga huvudrollen) i fogarna. På kvällen den 12 juni lämnar "kommunismens Johnny Cash" alias "the Frank Sinatra of Russia" rastlös och uttröttad sitt hem i förstaden Schmöckwitz för att fara till produktionsledaren vid DEFA-studion i Babelsberg och diskutera den stundande inspelningsstarten. Han kommer aldrig fram, några dagar senare hittas han i en sjö några hundra meter från sin villa. Obduktionsprotokollet hamnar i Erich Honeckers personliga kassaskåp, ett mystiskt avskedsbrev dyker upp fyra år senare. Självmord? Olycksfall? Stasi? KGB? CIA? Dubbelagent? Snart sprids rykten om nära förestående presskonferenser, där Reed skulle ha avslöjat sanningen om antingen Tjernobylolyckan eller Iran-contras-affären. Även om de flesta i dag lutar åt självmordsteorin fortsätter hemsidan för "Arbeitsgruppe 13. Juni" att söka efter apotekare och före detta elever vid östtyska militärhögskolor. Tom Hanks är inte ensam om att famla i dimma.

Ett brutalt och sönderspekulerat dödsfall under första halvåret 1986. Offret en gambler, fredsapostel och brobyggare mellan öst och väst, vars hela arena och hemtama livsluft kom att sopas undan tre år senare. Hur skulle han ha reagerat på Sovjetunionens upplösning? Summariska avböner, mer eller mindre övertygande paradoxer, raska omkast och nya frontlinjer med blicken riktad framåt? Träffades någonsin Dean Reed och Olof Palme? I alla händelser hade de gott om gemensamma bekanta.

AV PER HOLMER
översättare och författare.

svd.se

Dean Reed - the star who stepped out of the cold

The death of Dean Reed on the 13th of June 1986 has given rise to numerous conspiracy theories. This American actor and singer, who broke with life in west, settled down in the GDR and defended communism until his death.

Apart from being exemplarily complete, the international movie database www.imd.com also covers future productions no matter their progress. The industrious Tom Hanks is busy acting, directing and producing until 2008. However, one project he has been working on since 2001, which two years later took him to Berlin and a lunch with Egon Krenz, a short lived GDR-leader at the time of the fall of the wall and since 2003 released from the Plötzensee prison, is missing. Otherwise, it would have been nice with a flashing premier on Potsdamer Platz now. It has been exactly 20 years since Dean Reed drowned in the Zeuthener Sea, a bit southeast from former East Berlin. But Hanks has obviously not got a grip of the material yet. Instead the 15 year old Comrade Rockstar book (Walker & Company), written by the American detective novel author Reggie Nadelson will be re-published to the commemoration day. The many descriptive interviews that are made in the USA, Moscow and Berlin unfortunately give no additional clarity to the man, the mystery and the world he decided to work and live in. More in-depth and provided with filmo- as well as discography is Der rote Elvis (The red Elvis) by the German political science expert Stefan Ernsting (Gustav Kiepenheuer Verlag).

Dean Reed was born on the 22 september 1938 in Wheat Ridge, Colorado (today a suburb to Denver). His childhood was already full of excitement. Dean was the middle boy in a teacher family which had a small chicken farm that was run by the wife and the sons, in order to improve the economic situation of the family. The parents' political views would later glide deeply apart, where the father 1961 joined the newly founded, archconservative John Birch Society ("Better dead than red"), while the mother became a feminist and left oriented. 1948 the then ten year old Dean was put into a military cadet school. After one tough year he was back home - capable of riding a horse and obsessed with sports performances, but also helpful and cute. The mother encouraged his theatre interests, the father gave him a guitar and he started to make his own money. 1954 he wrote his first song about love and started to perform at local clubs in Denver and surroundings. In the summer of 1956 he worked at a Dude Ranch (spare time facilities where city-residents could come and play cowboys) and won a bet in which he covered 178 kilometres three minutes faster than a man on a mule, which attracted much attention. In the autumn he began to study at the Boulder University, his father doubted that he could earn enough for a living as an entertainer. He commited himself to the odd subject of metereology. The goal was a career as a weather-man in TV, where he would gain from his pleasant ways and for his fair exterior.

After two half-hearted years he breaks with the well structured and the out staked future. He takes his black Chevrolet Cabriolet and steers towards California. On the way there he picks up a bizarre hitchhiker, who offers him a contract with Capitol Records. The dream comes true and the third single, "Our Summer Romance", becomes a big hit in the fall of 1959. In his whole life Reed will carry a faded newspaper clip, a top list where his song lies on the second place after The Isley Brothers' "Shout". (But remains silent about the fact that it is not taken from the nationwide organization Billboard, but only from statistics of the most played songs in a week in October at a local radio station in Denver!). After the breakthrough of Elvis Presley the step from rock music to film is short. Dean Reed is called to Warner Brothers School of Stars, where he meets his life lasting friends Phil Everly and Jane Fonda. The head teacher is the charismatic pacifist and left liberal Paton Price, which honours the naturalistic Method Acting and is closely allied with "The Holloywood Ten" known from the communist-hunting McCarthy interrogations. Price uses a unconventional pedagogic: the somewhat stiff cowboy from Colorado must get over his shyness and is sent to a brothel, during one of the lessons he has to take his clothes off together with classmate Jean Seeberg. Here basically, his US-career ends. Dean Reed never played in any Hollywood movies and after four more average songs Capitol broke the contract before the intended time. That he once was a big star with dual talents who voluntary left money and glamour came to be a frequently repeated propaganda lie in the east.

Another, unidentified spanish and carefully preserved newspaper clipping from December 1961 places Dean Reed at the top, followed by Elvis and Paul Anka, on a list of the music favourites of the youth. That year he performed a long tour through the subcontinent. "The Summer Romance" turned out to be a mega-hit in Chile. At the arrival in Santiago the astonished singer was escorted by police to the luxury hotel across the street of the presidential palace, where hordes of young fans were standing and waiting. According to east german biography from 1984 he soon was struck by the poverty and the at times heard "Yankee go home" shouts. He stayed in Latin America for five years. He made an adventurous travel through the Amazonas, 1962 he met the soviet goalkeeper Lev Jasjin at the time of the football world championship in Chile and publicly spoke against the nuclear tests of the USA, 1964 he visited Mexico and played in his first movie at the same time as he won a rode competition, the year thereafter he led his own TV-show in Argentina where he among other people interviewed the first female cosmonaut, Valentina Teresjkova. The contacts with the Russians developed further after the world peace conference in Helsinki, which was dominated by the sharpened tensions between the Soviet Union and China. Dean Reed gained much popularity when he spontaneously entered the scene and made everyone sing "We shall overcome". At the same time he and Pablo Neruda became friends. 1966 he for the first time caused traffic jams in Moscow, and back in Argentina he was deported by the new military government there. In Franco-Spain he obviously had no future, and went to Italy - which became his "base" until 1972, where he finally left for the GDR.

1966 he signed a three year contract with the film city Cinnecttà. As an American, like Clint Eastwood (another actor who began his career at the same time), he was fit for the new subgenre, the spaghetti western. Hollywood had stopped making cowboy movies, and the Rome version was even more brutal and indirectly critical against the society (many of the authors were supporters of the country's big communist party). Reeds eleven Italian films are mostly forgotten now. In "La Morte Bussa Due Volte" (1968) he plays against Anita Ekberg, and in the cast to "Il Cieco" (1970) one can find Ringo Starr and Agneta Eckemyr. The quickly produced movies created a safe income (western currency), and in between, "the good American" could go on song tours through the Soviet Union and its vassal states or devote time to own political protest activities. In 1970 he was back in Chile and supported the election campaign of Unidad Popular together with singer Victor Jara, whom he eight years later would honour (manuscript, direction and title role) with the east german TV-movie "El cantor" - recorded primarily in Bulgaria. In September he managed to get past the police barriers, and got to the American embassy in Santiago where he symbolically washed the American flag. At the presidential installation of Salvador Allende he was an honorary guest. An illegal revisit in Argentina ended with 21 days in prison, manifestations of sympathy and a triumphant entry on the Moscow film festival where he showed off his documentary movie about the new leftist Chile.

As a result of Dean Reed settling down in GDR, he gets into double roles. He is honoured by the communists, and is able to talk to many eastern block leaders at any time. He keeps his American passport and has complete freedom of movement. He moves through the whole of Berlin, greets the guards at Checkpoint Charlie, goes away to a telephone booth nearby and calls his daughter in USA, buys some guitar strings in a shop in Kreuzberg, before he punctually gets back to the world which he in an open letter to the his "artist colleague" Aleksandr Solzjenitsyn describes as the better one. He is everything but rebellious towards injustice and oppression in the so called peoples democracies. As a result of the Soviet Union tactically supporting various freedom movements outside its own sphere of influence, he as a member of the World Peace Council gets to know many of the leading international leftist icons of the 70- and 80-ties: Angela Davis, Yasir Arafat, Daniel Ortega, Ernesto Cardenal among others 1977 he visits the Fatah guerrilla and plays the guitar at the camp fire in southern Lebanon. 1984 he meets the Sandinistas in Nicaragua.

At that time his time is running short. His repertoire only consists of old rock'n'roll (both Beatles- and Elvis numbers) accompanied by orchestras, mixed by "My Way", russian folk songs and songs for social justice in Spanish and German. He is no more trustworthy as a youth idol. The perestrojka opens up for other influences from the west, the punk rockers practice in the basements of East Berlin. Dean Reed looks around as a true patriot, a representative for the other America, the tradition of freedom, the Great Wide Open - and he starts to long for home. In the spring of 1986 he is interviewed in the popular tv-programme "60 Minutes", he gets grilled, speaks English with minor German accent and makes the mistake to defend the Berlin Wall.

Reed prepares himself for an expensive and a rather authentic movie project about the modern Indian uprising at Wounded Knee on the spring of 1973. A captured american tank is taken from Vietnam, Indian-looking people are taken in from Uzbekistan and North Korea. The recording is about to be set up in Crimea, and on the 10th of July 1986 the finances are ready. At the same time the third marriage (with actress Renate Blume, the female main character) collapses. On the evening of the 12th of June the "Johnny Cash of communism" alias "the Frank Sinatra of Russia" leaves his home in Schmöckwitz, both restless and tired in order to go to the producer at the DEFA-studio in Babelsberg to discuss the soon-to-be production. He never arrives, a few days later he is found in a sea a few hundred meters away from his house. The autopsy ends up in Erich Honeckers personal safe, a mystic farewell letter appears four years later. Suicide? Accident? Stasi? KGB? CIA? Double agent? Soon, rumours about future press conferences are spread, where Reed should have revealed the truth behind either the accident at Tjernobyl or the Iran-contras affair. Even though most things today point at the suicide theory the homepage of the "Arbeitsgruppe 13 Juni" will continue to search for dispensers and past students at east german military high schools. Tom Hanks is not alone to fumble in the dark.

A brutal death during the first half of 1986, followed by many speculations. The victim, a gambler, peace apostle and bridge builder between east and west, whose whole arena and home came to be cleansed away three years later. How would he have reacted on the dissolution of the Soviet Union? Apologies, more or less convincing paradoxes, or new frontlines with the aim pointed forwards? Did ever Dean Reed and Olof Palme meet? They at least had loads of common friends.

By Per Holmer
Translator and Author